LILLY BUN.

den optimala lyckan? kanske inte. endå var jag för några minuter
bortglömmd från allt annat. med människor man älskar och som
faktiskt älskar en tillbaka & jag får vara precis hur jag vill. och att
se hur mycket småsaker kan göra för andra. hon liksom log med
hela ansiktet och försvinner ni försvinner jag!

allt tas tillbaka. och jag vågar inte ens komma med ett leende på läpparna.
jag vågar inte hoppa av glädje och jag vågar inte säga vad jag egentligen tycker.

jag tror att om jag skulle fått minsta täcken på att jag
har fel med mina resonemang skulle jag falla dirket.
& och jag vet inte om det egentligen vore speciellt smart.

jag vet ingenting för tillfället, inte vad jag vill, inte vad jag ska göra, inte vad andra tänker.
jag vet nog inte ens vad jag vill. bara hur jag känner, och det känns fan inte bra!

Sanna är hemma och jag älskar det. mest älskar jag faktiskt att se mamma för hon är inte sig själv nu förtiden. eller kanske är det det hon är bara det att hon döljer det i dagar av "döläge" och just nu existerer inte ens det. vi kan till och med sitta framför brasan utan att känna minsta kännsla av olust. allt blir som vanligt, eller som det brukade vara. fats till det som inte längre finns. om en vecka, bara en vecka.. jag vill inte ens tänka på det. jag är iaf uppe i sthlm, men hur är det här..

nu ska jag prova nyårsklänningar, för det är fan ett problem.

F.