LILLY BUN.

dan före doppare dan och jag fattar inte vart veckan tagit vägen.
jag minns hur den började och jag vet inte hur jag har överlevt.
sju dygn tillbaka, och jag borde gjort saker mer annorlunda.

jag vill inte fördärva någonting.
men jag vet inte vad det är jag vänta på.
vad är det jag hoppas på?
vad är det som skulle kunna hända!?
gör-jag-fel
gör-jag-fel
gör-jag-fel
jag hatar att inte veta vad du tänker & jag hata känslan av att
jag inte vet om jag sårar, du vill ingenting endå. och jag vet inte.
endå fär jag tårar i ögonen av det jag gör, av hur jag tänker. för
jag vill inget hellre än att...
det är fel signaler, fel ord, fel handlingar.
felsteg kostar olycka. och jag vill inte vara
olycklig just nu. men. jag får endå aldrig som jag vill.

jag tänker nog inte säga någonting mer än att allt jag sagt är sanningar. och det slutar såhär.
för visst sluta det såhär! JAG TÄNKER INTE SPEKULERA I DET MER. INTE HOPPAS MER.
INTE FANTICERA MER. hej. det är nog slut nu.. förlåt!

---

jag hade velat tillåta mig själv att le med hela ansiktet.
men det går inte, det går bara inte. möjligt vis att det ser
så ut, möjligtvis att jag utstrålar det. (eller jag tror inte det.)
men endå. jag gör inte det.

kanske är det så att egentligen är jag lycligare än någonsin
men det existerar inte här. inte just nu. jag trodde att det skulle
bli annorlunda, det kommer aldrig bli annorlinda.

just nu skulle jag hellt vilja ha morgondagen framspolad.
jag vill lite inte vara med om det. jag kommer inte att kunna
hålla mig, jag kommer inte att kunna behärska mig.
blä! jag orkar inte mer.
jag är nog för trött heltenkelt.

jag tappar bort allt och alla.
och jag kan bara gå omkring och hoppas på att allt och alla hittar mig igen,
annars tappar jag bort migsjälv.

F.