LILLY BUN.

jag känner hur jag blir sviken
och folket omkring mig skriker:
DU GÖR FEL!
(förlåt för att jag inte kan)

mamma jobbade igår och jag har bakat knäck. det kändes lite som typ 2 månader tillbaka
och jag virade in mig i min filt och smög ut i regnet. inga hjärtslag, ingen rädsla, inga tårar.
det kom aldrig tillbaka. det kommer aldrig tillbaka?
fast att jag känner hur det vill komma över mig, och fast att det var en vecka sen sist så nej!
jag ska klara av det här, jag ska inte gå tillbaka till det, jag borde skaffa mig en hobby. (än det här.)

jag har väntat på att du ska höra av dig, jag borde slutat vänta nu.
varför hör du inte av dig! & varje gång "ett meddelande" mottaget liksom flyger jag en
stund innan besvikelsen tar mig tillbaka ner på jorden. uh. nu låter jag bara fånig & dum.
fast jag hade nog inte förväntat mig något annat, bara det är det är svårt att släppa och
svårt att koncentrara sig när du på någotvis finns där & utan att visa någonting.

bland när vi räknar dagar
tappar bort vi oss själva
utsuddade, utblottade
och nätterna borde ha namn.

F.