LILLY BUN.

egentligen vill jag inte skriva, för jag vet att det bara blir dåligt,
men allt behöver ju inte alltid bli bra.
så nu vet ni det.

jag ska inte säga att i morgon kommer mitt liv förändras till något mer possitivt. för varje gång jag sagt eller tänkt den tanken har det bara visat sig besvikelse. om och om igen. någongång vill jag va den som ler när andra gråter.  just nu känns som ingenting någonsing kommer att kunna bli bra. eller bra på riktigt. jag har gjort dumma saker o saker som jag ångrar. och jag kommer nog att hata mig i natt. (det är inte förens när allt är mörkt man konstatera att egentligen hänger alla fel på mig.) för så måste det ju vara.   och jag hatar det så.. varför finns man?

DÖ.

jag gillar inte speglar mera. jag ahtar att se vad som finns dit. man blir påmind. om alla misstag man gjort.
om att.. oj jag lever.

alla pratar runt omkring mig, om lycka i min mun smakar ordet hemskt men jag ler iallafall. det är lättare att dölja än att visa. för när man inte minns hur ordet smakar, kan man bara le och hoppas att det smakar bra för andra. det borde räcka för mig, tycker man. det är lätt att skjuta upp saker med att stänga av hjärnan och hjärtat och fly från verkligheten. tyvärr hinner alltid verkligheten ifatt en. och man vaknar upp och inser hur allt har förändrats.

usch. här låter allt förjävligt. allt är inte det. jag älskar människorna runt omkring mig men det är lätt att tänka innåt när förväntningar förstörs.

- jag tänker sluta med det dåliga.
låta det ta mindre o mindre plats.
och jag skall komma tilllbacka, mer o mer.

i morgon tar jag biblen till skolan.

-som jag