LILLY BUN.

kanske är det så är man behöver att brakedown för att bevisa för sig själv att jag
kan visst le sådär som jag bara tycker andra kan. & verkligen mena det.
..det blir liksom vad man gör det till.

& utan att mamma vet någonting om mig just nu så är det bara hon som kan få mig
tillbaka igen och bara för att idag har varit en (trottsallt) riktigt bra dag. så kan jag vara
tillbaka på noll lika snabbt igen. åter igen, jag måste sluta ta ut lycka i förskott.

men endå, klart att (vi) ler, bara det att det saknar det där lilla extra som på
sista tiden bara funnits där när det haft någonting med dig att göra. bara det
att min inställning av att det finns en tjusning i allt inte alltid är lika ärlig som
den utstrålar. men endå - är det bara med er jag riktigt kan få vara precis som jag vill.

jag vet inte riktigt hur jag hamnade i den sitts jag satt i idag
men jag kände mig totalt ogemensam men sällskapet
runtomkring. människor pratade med varandra utan att
egentligen förstå ett ord och helt plötsligt bara gråter dom.
(blir det så med mig oxå när jag bli gammal?)

---

när jag kom hem i dag, halvt deppig över att prov-veckans (ornas)
värsta prov är över (utan bra resultat.) stod det en julstjärna på mitt
bord. jag fick typ lycko-rus och fast att det inte är ens december så
hittade jag mina turkosa och silverglittriga älsklingsprylar längst
ner i gadroben. nu ser mitt rum ut som typ frida bengtsson 10 år.
men jag älskar det.

& just nu hade jag gjort vad-som-hellst för en
uppföljare: åre & den där förälskelse del 3.

F.