LILLY BUN.

okey, det var längesen.
men jag har ingenting jag vill säga faktiskt.
allt är precis som man förväntar sig. & jag hatar det så.

vad jag vet så har ingenting förändrats med tystnaden
den river i kroppen och vänder mig ut och in
in och ut
jag hatar att skriva
att förvandla saker till ord
det blir så genomskinligt
och förklarar ingenting
så lätt att misstolka

öga mot öga
(jag gör det endå)

det känns underligt
att ljuga om, ja, självklarheter
jag hatar att jag hatar känslan i halsen
annars är det rätt lungt
men
om hon visste att jag ljuger och hatar
 skulle hon inte förstå endå.

mormor jag älskar dig!

för jag hatar verkligen ALLT som har med han att gör. det är anledningen till att ytterdörren inte
(aldrig) blir det samma som innan. att jag hela tiden går med ångest över att jag befinner mig
på fel ställe. för någon. och jag kommer aldrig att kolla dig i ögonen igen. för hela mig vill ha bort dig!

ANDNINGSPAUS.

när jag steg över tröskeln och in
låste sig en medfödd impuls
"men låt bli då"
när allt jag sade var nej tack
och nej tack och
no thank you
miner som speglade irritation och åter
"låt bli då, låt bli då!"
dom förstod ingenting
förstår ingenting
kommer aldrig
om inte


mormor placerade mig vid bordet,
överlycklig av besök
jag var också lycklig
men så ohållbar och med dold karaktär

varför finns man.

F.