LILLY BUN.

jag hade aldrig velat vara kvar ensam i huset när ni åkte, det räckte med
att jag fick kräk-känslor vid frukostbordet & jag har fått mer och mer
svårt för att bita ihop. de kommande veckorna skrämmer mig, jag vill
alltid vara nära dig men jag vågar inte säga någonting om hur jag känner.
jag vägrar höra dig säga : vad va det jag sa!
det är jag som gör dom största felen endå..
och jag vet att jag borde stå på mig om det är sant.

sanna har åkt och jag sitter ensam på fjällgatan i väntan på att gå.
det va S. som kallade det för fjällgatan, inte jag.
home is where your heart is.
jag fick endå rysningar i ryggraden. det kommer aldrig att spela någon roll.

jag sov sådär ingenting i natt, försökte komma undifund med saker att se
fram emot, mål att nå & allt sånntdär som altid förut va en strävan och dag-
fantasier. jag kom på saker jag önskar jag hade gjort tidigare.
& jag fortsatte med mina meningslösa fåniga listor.

jag vågar helt enkelt inte tro på dig.
men jag avundas allt.