LILLY BUN.

jag vaknade och grät.
trodde fortfarande på allt. det var för verkligt.
det fanns för månda detaljer som påminner
om allt som är nu. det var längesen jag vaknade
& var rädd på natten. jag har fallit tillbaka.

mornarna är desamma som alltid, en strävan om att hinna först. 
båda vet att ingen går in i det rummet som är upptaget. båda gör
ljud ifrån sig för att inga missförstånd ska ske. & jag hatar det så.

jag hade nästan glömt bort hur det var. eller jag hade förträngt allt
höll mig bort, tillät mig inte att inse. det gick rätt bra trotts mina
svackor, dom kommer alltid att komma tillbaka. igår när jag satt vid
köksbordet med mina läxböcker insåg jag hur längesen det var jag
kunde göra såhär. jag har alltid vägrat. alltid förnekat. det är så
fruktansvärt falsk. och finns det ingat slut?
det syns till och med på kroppshållningarna. vi behöver inte det här.
hur skulle det va om du insåg att du måste släppa taget...!?