LILLY BUN.

& nu känns inte alls någonting lika bra längre!
jag vill nog för mycket tror jag. 
men det är nog som Jonas sa, det är inte bara jag som skulle gjort så.
det är nog inte bara jag som gör som jag gör & man får nog känna såhär.

endå tvivlar jag på mig själv.
säger först att jag har kommit fram till en sak och att jag dessutom ska stå fast vid den.
en stund senare kan jag hata mig själv för allt jag sagt och tycka precis tvärt om, jag
tänker förmycket när jag blir ensam & jag vill verkligen inte vara ensam i kväll.
jag blir nog ensam med mitt rum.
jag stirrar in i väggar utan att hitta något speciellt viktigt svar.

jag har jobbat P-hause i kväll. det var mer dramatiskt än vanligt.
alla skrek åt varandra och det slutade med att jag stod där själv
i en tom pizzeria med en ringande telefon. jag var rätt rädd för ett
tag, visste inte om jag skulle svara visste inte vilken sida jag
skulle stå på för att slippa få stryk. jag höll mig på avstång.
chefen kom tillbaka & mina åsikter om han i ett tidigare inlägg har
förändrats en del. endå sa han saker till mig han inte borde säga,
han berättade sina planer och säger han samma saker om mig till
dom som om dom till mig vill jag inte vara kvar..

jag har tre gånger i dag påbörjat ett sms som inte borde skickas.
det är inte meningen, inte alls. det är bara en tanke, en vana.
jag berättade för mamma om allt. hon är endå den enda som förstår
rätt. utan granskande blickar utan mottsatta svar. (oftast)
det kommer alltid att sluta med att hon får rätt till sist. hur mycket man än tror att man
vet bäst själv. bara det att man inser saker lätt när det redan är försent. när man redan
gjort tillräckligt mycket för att vara för feg. 
det brukar handla om att ta risker. bryta mönstret. 
jag ville aldrig lyssna på någon med flit. 

(andra leker söt med andra.)