mårten.
jag fick inte ens dåligt samvete.
jag sa inte ens att jag skulle skärpa mig till nästa gång.
jag accepterade att jag inte tycker om det jag gjorde.
och jag gjorde ingenting åt det.
why?
jag fick ett brev med hjärtan på när jag kom hem.
jag hade inte velat ha det, du får inte skriva sånna
saker till mig. jag orkar inte det. jag gör mitt bästa
för att se det possitiva, jag tycker inte om när människor
bli arga på mig. och jag vet att jag inte skulle klara av det
endå, inte utan dig. men jag försöker..
jag inbillar mig saker, saker som inte egnetligen stämmer ett skit.
allt jag sa till emelie. det är inte sant, tro inte på mig när jag säger
sånnt, jag vet ingetnting om det endå. jag bara tror..
farfar bjöd på fikon i dag, jag tycker inte om dom.
endå kan jag sitta och tugga i mig hur många som hellst
bara för att de ser så äckliga ut när man bitit i dom.
det är jobbigt att absolut inte ha någonting att säga
och att absolut inte ha någonting att prata om.
jag kunde inte beskriva vad som händer i skolan.
-jag ville hem!- och nu komme rjag att ha ångest varje måndag.
något som är possitivt är att jag kan min svenska.
men det är nog inte så konstigt, jag har inte pluggat så mycket på länge.
kanske är det lika mycket som jag pluggat under de senaste tre månaderna totalt.
endå kommer det gå dåligt i morgon. till och med tony klagade om överdrivenhet.
jag gjorde iaf ett försök. oh!
