LILLY BUN.

jag förstår inte hur människor kan påstå att det var en fin tillställning.
& jag förstår mig mycket lite på hur människorna där inne fungerar
det visade rätt tydligt. hur allt är, hur allt har varit, hur allt kommer att bli.

jag skakade och jag kunde inte kolla upp.
allt jag villa va att ta sannas hand som va
så nära, så overkligt nära. jag vågade inte.
jag hade behövt någon att hålla i mig för att
hindra det som kom fram. jag kan inte själv!

det var nog egentligen inte det att jag är rädd för att dö, rädd för döden,
rädd för det som fanns där framme. bara det att allt var offentligheter.
att på riktigt få skrika, gråta öppet framför alla. utan en reaktion utan
undrande blickar, utan förklaringar (& brevid min syster). det var inte det
att jag inte berödes, jag berödes nog mest. men av det plus allt annat
som jag best'ämmt mig för att leva i. jag stod inte i mitten av min familj  
när jag la fram min ros, jag gick heller inte fram ensam med sanna och
bad om ursäkt för att jag är den människan jag är och har vart. ingen
höll om någon men jag var så många gånger när på att ta sannas hand.
för det är det jag hatar mest. att låta mig få komma för nära. igen.