LILLY BUN.

jag har vaknat sådär 25 tusen gånger i natt och hoppats att det inte skulle vara på riktigt.
det är på riktigt och jag vill inte vara med i det. jag har sjuk hals, och jag vill inte till skolan
i dag. men  jag hade jag nog gått dit hur dåligt jag än hade mått, hur gärna jag inte hade
vellat för jag skulle aldrig orka stanna hemma i dag. det leder bara till förklaringa och dumma
saker jag gärna stannar utan. jag känner hur det här kommer ta mig neråt och jag gör inte det
minsta motsträvan för att ta mig tillbaka. jag är inte alltid sånhär, jag är alltid mot sånthär.
jag tycker verkligen inte om att du läser. jag tror att jag måste varit en hemsk människa i mitt förra liv.

& allt är inte åthelvete. bara det att jag trodde att det skulle bli anorlunda nu, trodde att det inte skulle
behöva hänga på mig. hänger det på mig klarar jag inte av det och jag tänker inte ens anstränga
mig för att få det tillbaka. jag vet inte ens om jag tänker uppdatera. kanske lika bra att spara som utkast som så många andra. oh! jag blir less på mig själv. man kan ju egentligen  undra varför jag skriver. vad är man ute efter med alla dessa tusen rager av beklagelser. jag tror inte att jag är ute efter någonting.
jag tror att jag hade klarat mig lika bra utan. men det är rätt skönt att få sker ur sig.

---

mest rädd är jag för att jag ska bli det jag varit. att jag en gång till tappar fattningen om allt. jag trodde jag
hade tagit mig samman och va på väg tillbaka. jag är inte enns i närhetem av det vi en gång hade. och
blir det så, blir det så att jag måste spy varje gång jag kommer innanför ytterdörren vet jag inte om jag heller orkar med oss.

jag väntar på att någon ska knuffa omkull alla ideal och bestämelser så att allt kunde rinna ut i sanden precis som om det aldrig ens funnits där egentligen. jag vet inte hur många steg åt vänster man ska gå för att man ska komma till höger om skalan. jag vill inte vara här. jag vill inte vara med om det här och jag ville verkligen inte finna mig i det. nu komme rjag att låta precis likadum i huvudet som förra gången men jag orkar inte klara
av det!

det är något kaos som snart rinner över inuti,
det ligger och väntar i alla harmoni på den där
sista droppen för att kunna orsaka allt som det kan
orsaka. jag känner på mig att följderna inte vore allt
för enkla den här gången, inte ens med hjälp av
marlboro light eller telefonsamtal eller dagbokssidor
eller tanknergång eller kent. jag vet inte riktigt vad,
ibland kan jag inte annat än avsky
mina armar,
mina ben,
mina lår,
min mage,
mina bröst,
mina kinder,
mina händer,
mina ögon,
min bröstkorg,
min kropp
mer än något annat i hela världen.
det är bara det att jag försöker låta bli att tänka på det,
att försumma det bakom dagar av aktivitet och dylikt men
egentligen är det så nära inpå att jag lika gärna kunde
rista in det i min panna. och det kunde få stå där hur länge
som helst, för ibland känns det också som att den där avskyn
aldrig kommer avdunsta,
alltid kommer finnas där, vara jag.
jag tycker fruktansvärt mycket om det!
men just nu skulle jag kunna klandra varje
millimeter utav min krpp och mina tankae.

F. - förlåt