LILLY BUN.

jag förstår mig inte på människor. inte alls. jag insåg i går på vägen hem att den personen
som en gång betydde mest av alla, som jag avundats och älskat över allt. gör ondast.
jag begärde aldrig någonting, men jag tillät mig lite att tro på varenda löfte du lovade
mig. det var det enda sättet jag själv kunde se allting fungera på. se ett slut på det som
nyss börjat. jag kommer aldrig mer, aldrig mer ta till mig någonting av dig. jag hatar mig!
värs är att du inte kommer förstå någonting, du kommer inte ens inse. jag blir rädd för dig.

konstigt nog är det andra saker som gör att jag brister. konsting nog slutar
jag fungera som jag ska och vänder mig mot andra människor som inte
verka fatta någonting. jag undrar ibland om du verkligen menar det du påstår.
för ibland är det samma saker som jag under dagen noga skrivit ner i min bok.
det som skulle vara mitt sätt att visa hur det egentligen är och ligger till.

jag saknar det jag varit, jag kommer inte våga fortsätta vara det jag är.
jag är rädd för att människor kommer dömma mig om jag skrattar.
får man skratta när allt är som det är!? jag vet inte, jag vet ingenting.!?
sånthär har jag aldrig upplevt tidigare. och jag hatar när människor granskar
mig genom deras blickar. ni behöver inte säga någonting, jag vet hur mycket
illa ni tycker endå. kanske är det bästa om jag bara försvinner några månadera.
så att ni slipper ha mig i vägen.

...ni skulle aldrig förstå endå.