ingen glittrar som dig stockholm
jag antar att det inte finns någon som någonsin skulle vänja sig
vid att lämna det man älskar & återvända till det man hatar. eller
jag hatar inte det men jag har svårt att se mig själv lycklig i det.
stockholmsdagarna har varit mer eller mindre fantastiska!
jag älskar allt! människorna, stressen, fiken, tunnelbanan,
pubbarna, söder, plattan, SANNA!
att bara gå och se allting man egentligen går miste om när man befinner sig här.
det få en att lite undra vad fan man håller på med. men så ska man alltid låta så
jävla negativ när man snackar om sin egen stad. tanken slog mig på vägen hem
i bussen att fy fan vad älskar många människor här. & jag tror till&med att jag hade
kunna vara kär. & utan att jag har tänkt på det så mycket så har jag faktiskt saknat
mamma någon fruktansvärt förskräkligt. du är den bästa som finns!
vart finns felen, varför dessa svagheter. varför blir man osäker och drömer om
någonting annat. trotts att 2007 började bättre än jag någonsin vågat hoppas på
så kommer jag aldrig att lära mig sluta ta ut lycka i förskott. (eller är det kanske
är nu man egentligen ska vara lycklig? är det såhär när man ska ha fjärilar i
magen och skriva dikter på natten? jag tycker inte om det..) inte för att jag inte
har varit lycklig de tre senaste veckorna. för de har nog lite varit de bästa någonsin.
& kärlek, vad fan är det!?
..är det att jag råkar tänka på dig så fort jag hör vackra ord.
..är det att jag hela tiden ser mig själv som inte tillräckligt bra för dig.
..är det att varje gång jag öppnar mobilen önskar jag att det var på riktigt.
..är det att jag inte egentligen han någon som hellst aning om hur jag
ska bete mig.
jag orkar bara inte sånt här. igen..
jag hade kunat befinna mig i en lyxvånig centralt, jag hade kunat besöka kyrkogården i repris.
vem skulle inte banga på en itkonsult! jag hade fått se sanna hur ofta jag ville. men jag lovade
mormor i dag att inte ta chansen. jag tog den inte heller.. jag lovade oxå att lämna sannas jocke
ifred, hon tycker att jag bete mig opassligt och klänger på honom som om han va min. jag lovade
att det skulle bli en skärpning från min sida.. mest va hon rädd att sanna skulle sluta prata med
mig och att jag skulle få för mig att flytta till strängnäs. sen blev hon rädd för hans kompisar, hon
frågade om det fanns en chans att jag fått gonore. hon förklarade för mig om hur man rutnade
innifrån, men jag försäkrade henne om att det finns inte en chans.
jag blev pressenterad som; "en frispråkig sjuttonåring som är öppen för alla förslag."
jag fattade ingenting. (jag är faktiskt en passlig flicka.)
inte för att jag kanske betéde mig specielt normalt, men jag ver mest rädd för att få
ett möte med min "blind date" som jag verkligen inte med egna ord skulle kalla
blind date. jag hed endast sett honom på kort, tvingats till ett kortvarigt telefonsamtal
och sms-kontakter med fåniga ord, som jag (knappas) själv hade kommit på.
han var 25 bast, 125 kilo och en fläta på hakan. jag liksom var mest rädd för att få stryk
om jag inte inlede en romans. men.. han hade tydligen redan dekat & jag har nog aldrig
upplevt en sån lättnad. ; )
endå, är det precis samma sak att komma hem.
jag kommer aldrig att ändra mig om miga åsikter
vad det gäller dig!
jag lyckades iaf intala mig själv, det var inte mitt fel!
F.
vid att lämna det man älskar & återvända till det man hatar. eller
jag hatar inte det men jag har svårt att se mig själv lycklig i det.
stockholmsdagarna har varit mer eller mindre fantastiska!
jag älskar allt! människorna, stressen, fiken, tunnelbanan,
pubbarna, söder, plattan, SANNA!
att bara gå och se allting man egentligen går miste om när man befinner sig här.
det få en att lite undra vad fan man håller på med. men så ska man alltid låta så
jävla negativ när man snackar om sin egen stad. tanken slog mig på vägen hem
i bussen att fy fan vad älskar många människor här. & jag tror till&med att jag hade
kunna vara kär. & utan att jag har tänkt på det så mycket så har jag faktiskt saknat
mamma någon fruktansvärt förskräkligt. du är den bästa som finns!
vart finns felen, varför dessa svagheter. varför blir man osäker och drömer om
någonting annat. trotts att 2007 började bättre än jag någonsin vågat hoppas på
så kommer jag aldrig att lära mig sluta ta ut lycka i förskott. (eller är det kanske
är nu man egentligen ska vara lycklig? är det såhär när man ska ha fjärilar i
magen och skriva dikter på natten? jag tycker inte om det..) inte för att jag inte
har varit lycklig de tre senaste veckorna. för de har nog lite varit de bästa någonsin.
& kärlek, vad fan är det!?
..är det att jag råkar tänka på dig så fort jag hör vackra ord.
..är det att jag hela tiden ser mig själv som inte tillräckligt bra för dig.
..är det att varje gång jag öppnar mobilen önskar jag att det var på riktigt.
..är det att jag inte egentligen han någon som hellst aning om hur jag
ska bete mig.
jag orkar bara inte sånt här. igen..
jag hade kunat befinna mig i en lyxvånig centralt, jag hade kunat besöka kyrkogården i repris.
vem skulle inte banga på en itkonsult! jag hade fått se sanna hur ofta jag ville. men jag lovade
mormor i dag att inte ta chansen. jag tog den inte heller.. jag lovade oxå att lämna sannas jocke
ifred, hon tycker att jag bete mig opassligt och klänger på honom som om han va min. jag lovade
att det skulle bli en skärpning från min sida.. mest va hon rädd att sanna skulle sluta prata med
mig och att jag skulle få för mig att flytta till strängnäs. sen blev hon rädd för hans kompisar, hon
frågade om det fanns en chans att jag fått gonore. hon förklarade för mig om hur man rutnade
innifrån, men jag försäkrade henne om att det finns inte en chans.
jag blev pressenterad som; "en frispråkig sjuttonåring som är öppen för alla förslag."
jag fattade ingenting. (jag är faktiskt en passlig flicka.)
inte för att jag kanske betéde mig specielt normalt, men jag ver mest rädd för att få
ett möte med min "blind date" som jag verkligen inte med egna ord skulle kalla
blind date. jag hed endast sett honom på kort, tvingats till ett kortvarigt telefonsamtal
och sms-kontakter med fåniga ord, som jag (knappas) själv hade kommit på.
han var 25 bast, 125 kilo och en fläta på hakan. jag liksom var mest rädd för att få stryk
om jag inte inlede en romans. men.. han hade tydligen redan dekat & jag har nog aldrig
upplevt en sån lättnad. ; )
endå, är det precis samma sak att komma hem.
jag kommer aldrig att ändra mig om miga åsikter
vad det gäller dig!
jag lyckades iaf intala mig själv, det var inte mitt fel!
F.
Kommentarer
Trackback
