i slutet av juni

usually when things have gone this far
people tend to disappear
no one would surprise me unless you do.

Peace & Love blev inte riktigt som jag hade fantiserat det till.
& vi konstaterade att vi ska nog aldrig åka tillsammans på
festival någonsin igen.
(vi) hade kul, men vi hade mer olika åsikter om vart vi skulle
spendera våran tid. det slutade alltid med splitrade platser.
& helgen har varit riktigt, riktigt kul.

utan bulor och utan blåmärken, med brännmärken istället & Anttilas autograf på armen.
och det blir aldrig annat av det efteråt än en stor ångestfylld tomhet inuti, som jag försökte
döva med musik och med handlingar som kunde anses idiotiska i den nuvarande situationen.
det är nervositet och av känslor, jag undrar om hela jag är riktigt frisk.
jag undrar om det inte kan sluta blöda från mitt tandkött.
jag undrar om jag inte fått cancer.

det betyder inget, men det blir snabbt meningslöst, allting,
när det följer samma mönster dag ut och dag in.
mest meningslöst blir det när rutinerna rubbas och allting
faller omkull. jag vill verkligen inte börja jobba idag & jag vill
verkligen inte att i går skulle vara den sista lediga veckan på mitt
sista sommarlov.

F.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0