LILLY BUN.

hur femton minuter telefon-samtal kan få en människa
att omvandla orden SÅ mycket förstår jag inte ens lite.

jag förstår mig inte på rätt många människor. kan det vara
så att jag helt enkelt är den enda med tankesättet jag
skulle påstå "normalt". (endå ser jag mig hyffsat o-normal.)
eller är det jag som reagerar och facineras fel!?
jag kan bara omöjligt förstå hur människor tänker när
de utsätter mig för vissa saker, & sen förvånas över reaktionen.. 

jag finner helt enkelt inga ord. & jag har inga förpliktelser till någon om att uppföra
mig på anorlunda sätt. jag tänker stanna jag. och jag rår inte för att det
blir/blev som det blir/blev. ...jag nämner inga namn.

Pizza Hause i kväll var stressigt. jag beodrades om att befinna mig framför ugnen.
han lovade att han inte skulle bli agresiv om mina pizzor va mer äggruna än runda.
jag vägrade & fick hålla mig undan för att slippa stryk. sammtidigt som jag är sjukt
rädd för människorna där inne så skrattar jag mest och driver om min egen situation.
är det vad man kallar dubbelmoral. i så fall vill jag inte vara kvar.

i morgon ska (M) göra ett sista försök att påveka. jag gjorde klart för honom hur
små hans chanser var & hur lite jag brydde mig om hans o-passliga komplimanger.
han påstod att han hade en honda & att jag skulle få åka med om det inte regnar
i morgon. vi bestämmde ett wob. regnar det i morgon är det kört. annars kör vi. : )
 
jag hade skapelse dag i dag. jag betsämmde mig lite för det redan i går.
men endå när klockan ringde kl sex hade jag aldrig orkat stiga upp sängen
om så mamma stod och skrek åt mig. hon kom in, men hon gick ut.

jag antar att det bara är stress man känner. men
jag skulle ändå påstå att jag har konstat ångest för
något i vartenda änme som speglar min vardag.

---

& sen;
jag hade kunnat skrika att Fredrik va den enda jag ville ha.
men inte ens det fick jag ur mig. jag stod mest framåt-lutad
och kipade efter luft. mellan attackerna av skratt.  

jag borde inte ens bli förvånad.