LILLY BUN.

han sa precis dom orden som jag för sådär ett år sen själv hade sagt för någon annan.
han känner inte mig, inte det minsta. han vet ingenting om mig. endå var hans hypotes 
precis så som jag känner mig, han visste mina rädslor, han visste mina funderingar, han
beskrev mig så som jag själv hade beskrivit mig och han sa precis dom orden som även
mamma har sagt till mig.. jag blev mest rädd, ville helst inte vara kvar. jag kunde ju inte
förneka hur rätt han hade . han sa att det var helt okey att gråta. ( jag såg förmodligen gråt-färdig ut.)

(om man tvivlar på nått men håller fast vid det endå pågrund
av att man inte vet hur livet skulle vara utan den saken så borde
man lära sig släppa det för då kommer du kanske få något
som är mycket bättre och som du inte hade fått om du hade
hållit fast vid den saken.)

det gör inte saken det minst lättare om du väntar sådär sex månader..