LILLY BUN.

jag förstår inte att det kan vara så svårt att släppa taget, om allt.
varför kan det inte bara gå snabbt, slippa plågas, ångra, ångesten 
smärtan. istället tvingas (vi) stå runtomkring, finnas i närheten,
ta del av ljuden. jag mår mest illa av ens tanken på sjukhusmiljö
& förstörda blickar. jag bad förra gången om att slippa uppleva
timmarna av tysthet med alla skrik i repris. det har tagit alldeles
för kort tid för att tvingas befinna mig i det igen. det är precis
samma sak fast endå helt annorlunda. jag vet att du vill & bad
dig inte ens stanna kvar innan jag lämnade rummet.  (slut?)

dessutom duger jag till ingenting för tillfället.
är isolerad och har troligtvis slutat existera i
den värld som upplevs av andra som underbar.
önskas hålla mig borta jag unnas inga detajer,
helst ingenting.

jag är rädd, för mig själv och för allt omkring,
för människorelationer och för att öppna munnen
på fel ställe.
(uppenbar otillräcklighet)
jag vill inte menar det, det gör jag kanske inte heller egentligen. bara det att det här behövde
jag verkligen inte. i går gick jag och la mig och tänkte på hur fruktansvärt bra allt var.
på hur min inställning om vardagen skulle besvarats på ett helt annolunda sätt än förrut.



jag hatar att behöva skämas över sånnt som finns alldeles för nära min verklighet.
jag skäms något fruktansvärt och jag tänker lära mig leva med det. jag ska hålla tyst.