LILLY BUN.

ännu en morgon av tystnad utan kontakt, och jag vill nästan gråta igen.
för det känns som jag går in i allt igen och den onda cirklen upprepar sig.
och snart är allt som förr igen.
och snart blir allt som förr igen.

& det blir värre när inte du bor här. för du vet och jag vet.
det var du som räddade mig undan tvångstankar.
depperition och störningar av alla dess slag. för du vet och jag vet.
det var du mer än någon annan, fast det fanns många andra.
det var du som utan att göra något större underverk stöttade.
fast det är väl ett underverk i sig.
och du vet och jag vet. hur jag reagerar när det blir för mycket och saker inte blir som jag vill.

jag behöver inga återfall.
jag vill inte ha några återfall.
jag vill bara vara mig själv, lycklig
och utan problem.

och tystnaden mellan oss gör mig galen, jag sover inte längre.
(jag är ledsen om jag har sårat dig, gjort dig illa, gjort dig ledsen.)
för det var aldrig min mening. och du vet att du är allt.

och jag vet att jag återvänder vad som än händer, och du vet att jag återvänder för det
är dig jag alltid begär. vad som än händer. & du vet att ingenting skulle bli annorlunda.

dagens ljuspunkt skulle väl vara att det började bra trotts allt och
att jag då ändå levde lycklig i tron på att inget illa skulle hända i
dag heller. och så det gammla vanliga att det alltid känns bättre
i morgon. för det känns väl också bättre i morgon? det kanske inte
alls är början på ett återfall. utan bara en olycklig tillfällighet.
en jobbig svacka.

& det kanske ändå känns bättre i morgon, fastän det inte alls känns
bra just nu. för jag har fallit förut, men rest mig upp igen,
lite svagare,
lite mer förtvivlad,
men endå lyckats stå rak och stolt och gå vidare. lite lika stark som förrut.