LILLY BUN.

jag insåg på väg ner att jag faktiskt egentligen är fruktansvört rädd för dig.
jag vill och jag vill inte att du ska finnas när jag går förbi och jag hade helt
fel om vinflaskan brevid den vita lampan. den står kvar. men den va inte din.
jag följde nog efter enbart med syftet att flytta flaskan.
när jag konstaterade hur fel jag hade haft ångrade jag mig inte endå.
jag såg mig själv på kortet S. skickade i ett annat sammanhang av ångest.
jag var bu och han var bä. och jag hade klänningen, (inte du.)
det var sådär hyffsat fånigt så att det var svårt att låta bli att skratta åt ens situationen.

(jag minns inte hur jag försvann,
men jag kom tillbaka
livrädd
& sprang hem.)

jag har ont i magen. jag tycker inte om det.
det gör ont att sitta och jag vill hellst ligga
ner och inte röra mig mer i dag. (inte i
morgon heller.) jag vet inte om det är morgon-
dagens teoriprov som tynger mig, om det var
förgammla bröd eller om det är du.)

jag orkar inte få problem med att sova i natt.

kunde man inte bara för en gångs skull få veta vad man vill,
veta vad som är rätt.
att inte behöva bli förvirrad och ställa till allt,
bli förtvivlad och göra andra förtvivlade.
tänk om något kunde vara enkelt någon gång.

innerst inne behöver jag dig
men jag har inte riktigt erkänt det för mig själv ännu.
jag kanske har lätt för att kommunicera med andra människor,
men kommunikationen med mig själv är det något grymt fel på.
att öppna mig inför andra
fästa mig vid någon är
också något väldigt svårt.
jag vet att du inte tror mig.

va det inte jag som skulle hålla käften!?