älskade, älskade du.
skulle det trösta om jag sa att jag vet precis hur det känns
att jag har varit med om precis samma sak för inte alls så
länge sen. & skulle det göra någon skillnad om jag sa att
det fortfarande kan göra lika ont. att det kommer att hålla
i sig och kommer komma över en bara genom små små ord.
allting behöver inta vara svart på vitt
och jag har frågat mig själv tusentals
gånger varför jag gick emot saker jag
höll så högt. jag har inga svar att ge mig.
jag har ingen jag kan fråga. endå var
allt så uppenbart självklart. & jag hatar det!
för en månad sen var det precis tvärt om.
det var jag som ringde till dig, det var jag
som skrek och behövde förståelse och
intalningar om att du duger som du är.
ingenting blir likadant med telefonsamtal.
ocg ingenting kan bli lika bra som min syster.
jag saknar dig!
för du vet och jag vet att du gör rätt...
jag faller så lätt för alla ord. jag hatar att jag gör det.
& det tar emot jävligt mycket. jag är många gånger
så nära på att skriva fel ord, välja fel tonläga.
för en gångs-skull tvingar jag mig själv att tänka igenom
varenda handling i förväg. det är inte jag.
och jag vill inte behöva göra det.
saker som blivit en strävan att lägga bakom sig kommer
för lätt fram. det var fredag i går efter tio var jag ensam
med mitt rum, samtidigt som jag lite tyckte om det lovade
jag mig själv att aldrig mer utsätta mig för att vara ensam
med mitt rum en fredagskväll.
jag var på bio med fredrik. tyvärr var den riktigt dålig och jag var mest
kissnödig hela tiden. (& dom hade sagt till mig att inte hålla mig längre
perioder, för att förhindra påfrestning av min nedre mag-del.)
det spelade ingen roll, jag trivdes i situationen endå och hade hellst
inte gått hem.
jag förstår inte hur ni kan tycka jag gör så fel, när det känns så rätt.
eller är det bara jag som ignorerar för att slippa uppleva.
det kommer nog aldrig bli riktigt rätt med mig.
jag låg med smärtor i magen,
ångest över hur jag resonerade. & egentligen ville jag bara
göra det jag hade blivit förfrågad. och det var nära, men
någonstans vet jag att jag skulle gjort fel att vi väljer själva
hur vi ska leva våra liv.
oh. nu snackar jag bara massa skit. vet inte hur jag ska skriva. det var för mycket jag
vill ha sagt för att få det till ett samanhang. om 20 minuter ska jag jobba janssons.
jag borde kanske få mig iordning.
förlåt!
att jag har varit med om precis samma sak för inte alls så
länge sen. & skulle det göra någon skillnad om jag sa att
det fortfarande kan göra lika ont. att det kommer att hålla
i sig och kommer komma över en bara genom små små ord.
allting behöver inta vara svart på vitt
och jag har frågat mig själv tusentals
gånger varför jag gick emot saker jag
höll så högt. jag har inga svar att ge mig.
jag har ingen jag kan fråga. endå var
allt så uppenbart självklart. & jag hatar det!
för en månad sen var det precis tvärt om.
det var jag som ringde till dig, det var jag
som skrek och behövde förståelse och
intalningar om att du duger som du är.
ingenting blir likadant med telefonsamtal.
ocg ingenting kan bli lika bra som min syster.
jag saknar dig!
för du vet och jag vet att du gör rätt...
jag faller så lätt för alla ord. jag hatar att jag gör det.
& det tar emot jävligt mycket. jag är många gånger
så nära på att skriva fel ord, välja fel tonläga.
för en gångs-skull tvingar jag mig själv att tänka igenom
varenda handling i förväg. det är inte jag.
och jag vill inte behöva göra det.
saker som blivit en strävan att lägga bakom sig kommer
för lätt fram. det var fredag i går efter tio var jag ensam
med mitt rum, samtidigt som jag lite tyckte om det lovade
jag mig själv att aldrig mer utsätta mig för att vara ensam
med mitt rum en fredagskväll.
jag var på bio med fredrik. tyvärr var den riktigt dålig och jag var mest
kissnödig hela tiden. (& dom hade sagt till mig att inte hålla mig längre
perioder, för att förhindra påfrestning av min nedre mag-del.)
det spelade ingen roll, jag trivdes i situationen endå och hade hellst
inte gått hem.
jag förstår inte hur ni kan tycka jag gör så fel, när det känns så rätt.
eller är det bara jag som ignorerar för att slippa uppleva.
det kommer nog aldrig bli riktigt rätt med mig.
jag låg med smärtor i magen,
ångest över hur jag resonerade. & egentligen ville jag bara
göra det jag hade blivit förfrågad. och det var nära, men
någonstans vet jag att jag skulle gjort fel att vi väljer själva
hur vi ska leva våra liv.
oh. nu snackar jag bara massa skit. vet inte hur jag ska skriva. det var för mycket jag
vill ha sagt för att få det till ett samanhang. om 20 minuter ska jag jobba janssons.
jag borde kanske få mig iordning.
förlåt!
Kommentarer
Trackback
