att det gick som det blev, att det blev som du sa..
det gör nog lite för ont, lite för mycket
på lite för många ställen, för att jag ska
alls kunna formulera sådär lite klart
i ord vad det är som får mig till att inte
vilja ens stiga upp.
jag får för mig saker genom att tänka på allt jag hoppades på.
jag får tårar i ögonen bara genom att du frågar mig om vad det är som är fel.
jag vet inte vad det är som är fel, men är det så här det ska kännas att vara
arton hade jag gjort mycket för att stanna kvar sjutton.
jag hade fått på mig mysdressen i går. bestämmt mig för att ligga kvar hemma.
jag ville inte, jag vill aldrig. det va inte svårt för robin att övertyga mig om fest.
jag hade mindre förväntningar, men det är svårt att inte bli på bra humör av sällskapet.
vi var hos Diddi, Diddi är en såndär jag omedvetet alltid lite avundats.
det var kanske tur att jag lämnade så tidigt för det blev tydligen bråk..
jag fastnade vid synten och jag hatar att jag älskar det.
So you live in a bubble?
So you wasting your life?
Härmapa!
