LILLY BUN.

så hamnar jag här endå. till det som tycks vara mitt andra
jag och kanske till&med är det. (jag kunde inte bestämma mig för att sluta.)

jag tänkte egentligen inte skriva någonting. bara det att jag klarade inte
av att ligga själv i mökret och vara rädd. det bor en psykopat på gatan &
redan innan telefonsamtalet väckte mig var jag rädd för det som fanns
utanför fönstret.

mina mitt-emot-grannar bråkar och skriker på varanndra.
jag har länge suttit och iaktagit varje rörelse, hört varje ord.
tänkt mig själv in i situationen med ett nyrenoverat hus
tillsammans med någon man älskar. det låter för o-verkligt
i mina öron. jag tror aldrig jag kommer att vara något man
kan dela resten av sitt liv med.
jag är för konstig för det.
lika bra det.
godnatt.