LILLY BUN.

fan fan fan. för det hjälper inte att säga aldrig mer och sista gången eller
förlåt och det blir annorlunda imorgon. det är mitt eget fel. kanske inte allt.

fast jag började inte så här, jag var ytterst småflinig och sällskaps-sjuk
när vi vaknade och jag ville absolut inte bli lämnad och inte heller ha en
sån här valborgskväll. förvisso är sanna hemma och förvisso är mamma
hemma men jag kan inte hjälpa hur jag blir sånhär. konstig. och jag borde
nog gå ut och gå några varv och skärpa mig en aning för jag borde inte
visa mig va sånhär. usch vad konstigt less jag blev.

snälla fe.
igen igen igen.
skärp dig!

pette.