allt detdär om att vara påväg någonstanns.
som i tisdags när jag vaknade på natten instängd i en låda och fick
i mig varmt vatten när jag ville ha kallt. som att allt bara svartnade,
som när man stiger upp för fort och bloder inte hinner med. det är så
det har känts, som att jag inte riktigt hinner med. jag fumlar och allt
är alldeles förlångt borta men egentligen så nära. jag har varit elak
och gråtit och hatat men egentligen har jag bara behövt vara lite själv
lite åtsidan för att kommaiunderfund. jag har nog det nu.
tog vi det lugnt under veckoslutet? jag fick tänka igenom saker och
ting och när allt kommer bli verklighet och man setts med en besvärad
tystnad där ingen funnit ord eller där inget spelat någon roll. (du hade
kunnat spotta mig i ansiktet utan att det gjorde ont.) så fick jag en viss
längtan tillbaka en känsla av ångran över hur jag överhuvudtaget kunde
välja saknar-du-ensamhet framför det vackraste i världen.
nu sjukskriver jag mig och åker till malmö.
