i smyg.
jag har börjat få tillbaka en ångest, han är en av de finaste människorna jag vet
och tillsammans med mamma den jag alltid sett upp till. kan inte minnas en enda
gång han inte har stöttat ens beslut eller hållt med en medans en annan sitter
bredvid och tycker allting är fel. den där andra personen har gjort att jag inte kan
träffa honom lika mycket som jag hade velat och om jag inte tvingar mig att sluta
tänka på det hade jag fått panik. det är en såndär situation jag inte ens har ett
alternativ i hur jag ska göra och ingen skulle kunna tala om det för mig heller.
det är inte första gången dethär fats det har aldrig varit så illa.
är det jag som är feg fel envis och orättvis eller är det vi som har en konstig otur.
dagen har varit lång med gått snabbt, jag har jobbat tolv timmar och nästintill inte
förflyttat mig en meter. det kan vara rätt så ansträngande vill jag lova och jag är
sjukt trött. en annan sak så har jag rätt svårt för telefonkontakter eller jag är fin
på sms med den där med att prata får mig lätt att uppstå fånig vilket är lite synd
med tanke på att jag känner fina människor i andra städer som jag gärna hade haft
med lite mer i min vardag men iaf, igår hade jag visst lovat att ringa och jag hade
haft något jobbig kännsla i magen hela helgen med tanke på att jag visste att jag inte
skulle kunna göra det. men så ringde han och det måste vara ett av de mest dumma
samtal jag har haft och jag var så stressad och nervös att jag inte ens minns vad
jag sa. konstigt. denna man måste visst ha gjort ett visst intryck på mig.
jag tog nog förgivet att jag aldrig skulle gå med dig hem.
inget sker.
godnatt!
